Kerstin kommer till oss då och då och rider Herta. Hon är uppvuxen på landet och lärde sig rida på stora, trygga Nordsvenska hästar och Ardenner. För henne är det mer än en härlig avkoppling och motion. Det väcker fina minnen till livs. Doften av stall. Ljudet av hästar som långsamt tuggar i sig hö. Ett sto, eller Damen som Kerstin kallar Herta, som är svårflörtad, men bjuder till när man väl är ute i skogen. Jag brukar rida Herta när jag vill "meddirida". Då är det barbacka med många långa och djupa andetag. Herta stannar alltid och lyssnar i skogen och det påminner mig om att jag ska göra detsamma. Skogsbad kallas det visst nu förtiden ...