Hästen dömer dig aldrig, och bryr sig inte om vad du gjorde i går. I stallet får man vara sig själv.
Hästen är ett flyktdjur och människan ett rovdjur. Trots det har vi länge levt nära varandra. Hästen är ett av våra vanligaste sällskapsdjur och Sverige har näst störst hästtäthet i Europa. En halv miljon människor rider regelbundet. Ytterligare en halv miljon människor har regelbunden kontakt med hästar. Och intresset för hästars välgörande krafter börjar sprida sig. Skolor schemalägger umgänge med hästar som en del av undervisningen för att hjälpa barn med särskilda behov. Ridskolor driver integrationsprojekt där svenska och utlandsfödda möts och umgås runt hästarna. Dessutom har hästarna börjat ta plats inom vård och omsorg.
– Hästen dömer oss inte för hur vi rör oss, vilka kläder vi har eller vad vi gjorde i går. Den är mycket mer förlåtande och det skapar ett utrymme för att få vara den man är, precis här och nu, säger Catharina Carlsson, lektor på Linköpings universitet, som forskar inom hästunderstött socialt arbete.
I sitt arbete har hon mött många ungdomar som blivit av med sin ångest genom att vara i stallet. Efter att ha arbetat med hästar inom både traditionella hästverksamheter och som terapeutiskt inslag, bland annat i kriminalvården, ville hon få svar på frågan en gång för alla: vad är det som gör att hästar har en så positiv inverkan på oss människor?
I sin avhandling från 2017 sammanställde Catharina Carlsson observationer och intervjuer med nio flickor i åldrarna 15–21 år med självskadebeteende, samt personalen som arbetade på det Hem för vård eller boende (HVB) där flickorna bodde.
Resultaten visade att häst-understödd terapi (HUT) gav ungdomarna i undersökningen både en bättre självbild och självkänsla. Vrede, depression och negativa tankar minskade. En del av förklaringen till att hästar har den effekten på oss människor, menar Catharina Carlsson, handlar om människans och hästens olikheter.
– Människor är socialiserade till att ha fokus på tankar och mycket av vår energi går åt till att anpassa oss för att passa in i en gemenskap. Hästen däremot kommunicerar med känslor och låter dem ta plats för vad de är, utan värderingar eller pekpinnar, säger hon.
● Hästunderstödda Insatser, HUI, är ett paraplybegrepp som omfattar terapeutiska, lärande och hälsofrämjande aktiviteter med hästen och dess miljö som resurs. Insatserna riktar sig till personer i behov av stöd och används inom hälso- och sjukvård, psyko-socialt arbete och skola. Syftet är inte att lära människor rida. Målen är terapeutiska, för att exempelvis öka självförtroende, självkänsla och ledarskapsförmåga. HUI ses därför som ett komplement till medicinsk, psykiatrisk, pedagogisk och socialt inriktad rehabilitering och behandling.
När Catharina Carlsson började se resultat av sin forskning, började hon också ifrågasätta en del av de diagnostiserade emotionella störningar som ställts på ungdomarna.
– I stallet hade de här personerna en förmåga att både visa och reglera känslor, vilket de enligt forskningen inte alls skulle ha. Det gör att jag ställer mig frågan huruvida fler diagnoser skulle behöva ifrågasättas och prövas på nytt i ett annat sammanhang, säger Catharina Carlsson. Om ett barn exempelvis har ett utåtagerande beteende i skolan men visar ett lugn och fokus i stallet – vad är det då som gör att det är så?
Catharina Carlsson menar att hästarna ger utrymme för ett annat, icke-värderande, språk. I stallet är det okej att ens beteende är föränderligt; att man inte är densamma varje dag. Det tillåts däremot inte riktigt i skolan eller på arbetsplatsen på samma sätt, menar hon.
– När man bemöts som den man är får man möjlighet att växa. Genom att uppleva att man lyckas med uppgifter, och även kan hjälpa någon annan, stärks både självförtroendet och självkänslan.
Catharina Carlssons erfarenheter av att arbeta med hästen som en rehabiliterande resurs inom kriminalvården visar på liknande effekter som för ungdomarna med självskadebeteende. Hon berättar att många av de klienter som befinner sig inom kriminalvården inte tidigare har fått chansen att bli lyssnade till. Framför allt inte när det handlar om deras emotionella behov.
– När vi börjar förhålla oss till hästen som en varelse med behov, så blir vi också bättre på att lyssna på och förstå vad vi själva behöver, säger hon, och förklarar att det är näst intill omöjligt att i samvaron med hästar låtsas vara någon man inte är. Det ser hästarna igenom. Med dem tvingas man därför konfrontera sig själv, sina rädslor, sin oro och alla negativa tankar. Att bli medveten om sina egna känslor och behov är, enligt Catharina Carlsson, ett första steg mot förändring.
Ridning i rehabiliterande syfte har använts ända sedan polioepidemin på 1950-talet. Men under de senaste 20 åren har intresset för den terapeutiska och pedagogiska betydelsen av hästen och dess miljö ökat.
I dagsläget är runt 30 personer, som bedriver behandlande verksamheter med hästar som resurs, certifierade av Organisationen för hästunderstödda insatser, OHI. Sjukgymnaster, specialpedagoger, psykoterapeuter och socionomer, som erhållit OHI-certifiering inom sitt professionsområde, finns representerade över större delen av Sverige, och flera forskningsprojekt på området pågår, såväl i Sverige som internationellt.
Henrik Lerner, forskare vid Ersta Sköndal Bräcke högskola, gav i slutet av förra året ut boken Hästen och den mänskliga hälsan (Appell förlag), tillsammans med kollegan Gunilla Silfverdal, som är professor i vårdetik. Boken är en del av resultatet från ett forskningsprogram med syfte att bidra till kunskap om djurens roll och
funktion för människors hälsa, livskvalitet och välbefinnande.
– Forskning inom programmet har bland annat visat att barn med autism har fått bättre motorik, och strokepatienter har blivit hjälpta med sin balans och gångförmåga, säger Henrik Lerner, som också sett flera exempel på hur hästunderstödda insatser gett effekt vid utmattningssyndrom.
– Hästarna ger struktur i vardagen och en anledning att komma ur sängen. Har du ansvar för en häst så behöver du vara där. Du kommer ut, rör dig, träffar andra människor på ett sätt som inte är lika krävande som det blir på en arbetsplats, säger han.
Dessutom, menar Henrik Lerner, kan en del människor ha lättare att känna tillit till ett djur.
– En del av dem som är med i hästunderstödd terapi har tappat tilltron till andra människor efter att ha varit hårt utsatta. De personerna kan ha lättare att få hjälp genom en häst, som inte dömer. Då slappnar man av, vilket kan vara en ingång till att gå vidare med annan terapi, säger han.
→ ALEXANDRA SAIDAC
Mitt under ett uppträdande på Cirkus i Stockholm, undrade artisten Alexandra Saidac plötsligt varför hon valt ett liv i rampljuset.
– Jag kände mig så malplacerad. Jag hatade det ytliga. Där på scenen hörde jag inom mig min hästs andetag – och allt tystnade.
I dag är hon 32 år gammal och bor i norra Los Angeles. Syftet med flytten till USA var att hitta sin inre röst som artist, men hästarna var en stor del av Alexandras liv redan innan musiken tog över. I USA dök Hinto, en paint vallack med blå ögon och svåra hudproblem, upp och behövde henne. Alexandra visste inte riktigt då hur mycket hon behövde honom.
En svår olycka från hästryggen fick henne att djupdyka i hästars sinne. För trots att hon hade ridit hela sitt liv, så hade Alexandra aldrig haft förmågan att verkligen lyssna.
– När jag var villig att lyssna på Hinto och möta honom halvvägs så förändrades inte bara vår relation, utan också jag som människa.
I dag håller Alexandra kontinuerligt kurser för att stärka relationen mellan häst och människa.
→ YASIN HAJ ABDO
Det är sommar och Yasin Haj Abdo är på utflykt med sin familj när han hör hästar skritta förbi. En kvinna dyker upp och frågar om de är intresserade av att komma och rida på ridskolan, som ligger precis intill.
– Det fanns inte riktigt i min värld, säger Yasin, som föddes blind.
Yasin kontaktade ändå ridskolan och började i en grupp anpassad för personer med olika funktionsnedsättningar.
– Jag kunde inte köra bil, men jag kunde rida själv. Det var en enorm frihetskänsla, säger han.
I dag har det gått nästan fyra år sedan den där första ridturen, och Yasin, som i år fyller 21 år, har funnit sin plats i stallet.
– Jag har inga fungerande ögon, men jag har ett fungerande hjärta, säger han och förklarar att stallet har gett honom ett helt annat självförtroende. Gång på gång har han bevisat för sig själv att han klarar saker han inte trodde var möjliga, vilket bland annat har lett till att han i dag hopptränar.
I stallet uppskattas han för den han är och gemenskapen har hjälpt honom att förstå både språket och den svenska kulturen.
– Hästarna får mig att känna mig som vem som helst. På hästryggen är vi alla lika – oavsett om vi ser eller inte.
→ LINNEA ÖSTLING
Linnea Östling är 18 år och adopterad från Datong, utanför Peking. Trots att hon har allt hon kan önska sig, beskriver hon hur hopplöst allt känns ibland.
– Jag kommer alltid att undra varför jag blev lämnad och hur mitt liv hade sett ut om det inte blivit som det blev, säger Linnea.
På högstadiet började alla frågetecken få Linnea att må väldigt dåligt och hon skar sig själv, varje dag.
– Den fysiska smärtan var mycket enklare att hantera än den psykiska, säger hon och berättar att det som fick henne att bryta mönstret var en vit Connemaraponny, Stella, som kompisen Lovisa lät henne rida.
Stellas lite nervösa och stressade temperament krävde Linneas närvaro och lugn. På samma sätt behövde Linnea någon som Stella, för att inte kunna försvinna iväg i jobbiga tankar.
I dag är Stella Linneas, tack vare Lovisa, som blivit hennes bästa vän.
– Rutinerna och allt som måste göras när man har häst är bokstavligen det som gör att jag lever. Oron och tomheten inom mig gör ibland att jag bara vill dra täcket över huvudet. Men Stella hindrar mig från det.