Det är med djup tacksamhet jag och mina hästar får stå till tjänst för en människas behov av läkning. Vi lärde oss också att mötet är ömsesidigt, hästarna lär också av oss. Med närvaro och skärpt observation kan man följa övergången i mötet från att vara "människa/häst" till "själ/spirit". I mötet mellan människa och häst så är det tydligt att man närmar sig för att man "vill ha något". När övergången sker startar magin. Nya scenarior och annorlunda beteenden tar plats i mötet. Människa möter rädsla och kärlek. I mötet sker läkning. I den här sessionen, som var Lovely Cures första, stod han vid kvinnans sida i mer än en halvtimme. Han använde sin mule för att röra vid huvudet, håret och kläderna i nacken. Han lyfte försikigt sitt ben. Han drog i skosnörena. Han lade sitt huvud mot hennes bröst. Vi tog fram den rosa pallen. Som om vi skulle sitta upp på hans rygg. Då skyggade han. Ville inte. Blev nog påmind om sin smärta (han har artros). När vi visade att ingen skulle sitta upp slappnade han av. Och började "bara vara" och "leka" med den rosa pallen. Vi var förundrade för den "leken" pågick i tjugo minuter. Något i honom processades och behövde komma ur kroppen. Hästarna i hagen bredvid slöt upp och blev en del av cirkeln. När det hela var klart börjar han att beta. Så tydlig övergång.
It is with deep gratitude that I and my horses can be at the service of a person's need for healing. We also learned that the meeting is mutual, the horses also learn from us. With presence and keen observation, one can follow the transition in the meeting from being "human/horse" to "soul/spirit". In the meeting between man and horse, it is clear that you approach because you "want something". When the transition happens, the magic starts. New scenarios and different behaviors take place in the meeting. Man meets fear and love. In the meeting, healing takes place. In this session, which was Lovely Cure's first, he stood by the woman's side for more than half an hour. He used his mule to touch the back of her head, hair and clothes. He carefully lifted his leg. He pulled the shoelaces. He laid his head against her chest. We brought out the pink stool. As if we were to sit up on his back. Then he shied away. Did not want to. Was probably reminded of his pain (he has osteoarthritis). When we showed that no one would sit up, he relaxed. And started "just being" and "playing" with the pink stool. We were amazed because that "game" went on for twenty minutes. Something in him was being processed and needed to come out of his body. The horses in the paddock beside joined up and became part of the circle. When it was all done, he begins to graze. Such a clear transition.
